VILKET INTRYCK GER DU?

På Levi's® ligger det autentiska självuttrycket bakom allt vi gör: våra kläder, absolut, men också våra värden. För årets Pride-kampanj bestämde vi oss för att jobba för självuttryck med ett större syfte. Vi ville fira hur det faktum att du kan vara dig själv – i sättet du klär dig, agerar, älskar, skapar och får folk att känna sig – ger dig möjlighet att ställa upp för andra.

Jag heter Dalzell, och jag betraktar mig själv som icke-binär. Min familj kommer från Guerrero, och nu bor jag i Mexico City. Jag experimenterar med textilier och använder överblivna material för att skapa konst och kläder. Ibland gör jag kläder för andra icke-binära människor. Det är vackert att se människor som älskar och interagerar med ens konst.

Min moster och mormor lärde mig att sy för hand när jag var fem. Jag började som modell så att jag kunde få råd att köpa en symaskin och sydde min första skjorta när jag gick i sexan.

2020 kände jag att jag inte hade kontakt med min kropp och hur folk uppfattade mig. Jag tappade vikt, jättemycket, på grund av hemska förväntningar på hur jag tyckte att icke-binära borde se ut.

Det som räddade mig var att sy mina egna kläder, för man behöver inte fundera på vilken storlek man själv har. Eller att det här är för kvinnor och det här är för män. Man gör det bara åt sig själv. Man gör kläder till människor, och inte människor till kläder.

Det intryck jag ger är ”modig”. Och ”sårbar”. Jag tycker att de två passar ihop för det krävs mod att vara sårbar.

Jag hoppas att det faktum att jag är jag och att jag gör det jag gör inspirerar andra människor, så att de känner att de inte behöver passa in i någon annans standard än sin egen.

Cake: Om du kan, packa väskorna och flytta till en stad. Jag växte upp med min puertoricanska familj i NYC som har ungefär en miljon homosexuella. Men jag känner att på platser där det inte är säkert, då är jag inte arg på dig för att du inte kommer ut. Man har bara ett liv, och man måste leva det. Det finns alltid saker man gör som gör folk olyckliga, men man måste leva livet så att man är trogen den man är. Din glädje kommer först. Det är allt.

Britt: Omfamna människan du vill bli och börja visa upp dig som den personen. För mig var det inte förrän jag började vara exakt den jag såg mig själv som – piercingar, tatueringar, mitt hår, allt – som jag började uttrycka det.

Den andra delen: skriv dagbok under resans gång. För det är också en del av ditt självuttryck: att se och erkänna din utveckling längs vägen, att kunna se tillbaka och reflektera över hur långt du har kommit.

Cake: Det bästa man kan göra som en allierad är att lyssna. Till och med på personer som man inte är överens med, så länge som de inte skadar någon annan. Många av världens problem just nu har att göra med att människor inte låter andra tala färdigt. Alla har omedvetna fördomar, till och med queer-gemenskapen. Men du behöver inte förstå mig, bara respektera mig.

Britt: Ta en paus innan du dömer någon. Du vet aldrig vad någon annan har upplevt. Det är allt. Punkt slut. Och lyssna aktivt. Det är skillnad på att lyssna och att lyssna aktivt. Det gör att du ser dig själv i någon annans ställe.

Jag heter Tanaka, från och i London. Andra säger att jag är en ”spoken word”-konstnär, men jag kallar mig själv poet. Under pandemin blev jag första hjälpare för psykisk hälsa. Jag håller workshoppar om skrivande, självuttryck och autonomi – sätt att finna sig själv och att känslomässigt reglera och uttrycka hur man känner sig varje dag.

När jag accepterade att jag var en transperson och att jag befann mig i en miljö där det inte accepterades, började jag skriva för att befria mig från spänningar och självtvivel.

Jag uppfattas som ”medkännande”. Det är lätt att döma, och alla kan göra det för det kostar inget. Men medkänsla är något som människor får betala för, och det borde vara gratis.

Jag vet hur det är att behöva dölja så mycket av sig själv från det ögonblick man går igenom en viss dörr, och hur svårt det kan vara. Därför delar jag mina dikter lika mycket med andra människor som med mig själv – eftersom jag är de andra människorna. Jag ser mig själv i de människor som lyssnar på mig.

Jag tror att det är viktigt att vara en berättare, för vem skulle annars dela med sig av de historier som andra är för rädda för eller inte kan berätta?

Om du inte kan vara ditt sanna jag på ett inre plan rekommenderar jag att du en gång i veckan skriver ner hur du känner dig i en minut. Ta tid. Den där minuten kommer sedan att bli fem, tio minuter, för du kommer att tänka: ”Vänta, under de här minuterna behövde jag inte bry mig om någon annans åsikt. Bara jag och min penna eller min anteckningsapp, vi hade en hemlis tillsammans.” För det är det som dagboksskrivande är: att behålla sina egna hemligheter.

Och nyligen upptäckte jag komediklubbar. Att vara komiker är en sak som jag verkligen är rädd för, men att finna tröst i andras mod – det hjälper.

Var den första personen i rummet som säger dina pronomen. Det uttrycker så mycket i så få ord.

Du säger till alla: ”Jag är en allierad och medveten om att det finns andra människor i världen vars pronomen kanske inte överensstämmer på samma sätt som mina gör.”

Det är coolt att gå på gayklubbar. Pride-evenemang är superkul. Men rättar du din mamma om hon ger din kompis fel kön?

Och om det är säkert, säg ifrån. Du behöver inte säga mycket, men genom att säga något när någon blir trakasserad kan du förändra en persons verklighet, så att den inte känner sig så rädd och ensam.

Jag heter Toshi. Jag kommer från Nagoya i Japan, men är nu baserad i Tokyo. Jag äger Tokyo Rebels, Inc. Som ägare av en japansk modellagentur förväntar sig andra att jag ska se ut och klä mig på ett visst sätt. Men jag tycker inte om att placeras i ett fack. Så jag dyker bara upp i mohawk, och folk bara säger: “Wow! Vem är hon?”

När jag var ung var det INTE okej att vara gay och att samtidigt vara sig själv. Jag hade ingen säker plats. Så jag ville skapa min egen. Modelljobb var det perfekta sättet att samla olika sorters regnbågsmänniskor från hela världen i Tokyo och skapa en värld som jag önskar att jag hade haft som queerbarn i Japan.

Jag ger intrycket ”rebellisk”. Jag är 110 procent mitt eget queer-jag, och att visa upp en queer kvinna som inte klär sig på ett ”traditionellt” kvinnligt sätt i Japan är redan det ett statement, eftersom folk i min kultur förväntar sig att om man är kvinna så måste man klä sig och agera på ett visst sätt. Jag vill krossa alla de normerna.

Jag trodde att modebranschen i Japan skulle vara öppnare, men det är den inte. Jag vill vara där ute och tänja på gränserna för att öppna människors sinnen – visa dem att vi finns, att det är naturligt och att alla ska vara inkluderade.

Bryt med människor som dömer dig eller gör dig olycklig. Det är svårt ibland, men det var vad jag gjorde.

Att inte leva som den du verkligen är eller att försöka ändra dig kommer aldrig att göra dig lycklig, så skapa ditt eget trygga rum med människor som älskar och uppskattar dig för den du är.

Protester är inte riktigt en grej i Japan, så jag önskar att folk skulle säga ifrån mer. Särskilt heterosexuella män, eftersom kulturen här är mansdominerad.

I Japan har vi som hbtqi-gemenskap inga rättigheter. Vi kan inte ens gifta oss. Det är svårt att vara öppen och att komma ut. En del tycker att det är väldigt svårt att bara vara sig själva.

Men män har så mycket makt. Det är de som kan förändra saker.

Jag heter Sean. Jag kommer från San Bruno i Kalifornien och är nu instruktör för Stud Country, en social klubb för linedancing som reser runt till olika platser i Los Angeles. Jag tycker att historien bakom queer countrydans är jätteintressant, och jag vill hålla den levande genom att låta den förändras och växa.

Jag hade aldrig för avsikt att bli en instruktör. När jag flyttade till LA berättade någon för mig om Oil Can Harry's, en gaybar som öppnade 1968 och som hade linedancing-kvällar två gånger i veckan. Jag förälskade mig på direkten och gick varje dag i fem år. Sedan, en tråkig historia: Oil Can Harry’s stängde under covid.

För att försöka fylla det tomrummet frågade en vän med en dansstudio om jag ville undervisa. Alla dessa människor som aldrig hade dansat linedance förut dök upp och det skapade en helt ny gemenskap.

Du vet, man kan inte dansa linedance ensam. Att kunna utveckla den queera linedancing-gemenskapen fyller mig med glädje. Det är inte ens för mig själv längre. Det är för alla. Det är verkligen töntigt, roligt och samtidigt sjukt vackert att vara på dansgolvet tillsammans.

Jag är där ”varje dag”. Ibland bara till hälften, och det är tillräckligt. Man måste inte stå i centrum för uppmärksamheten eller imponera på någon. Det enda som krävs är att man finns där varje dag och att man är med och hjälper alla att känna den där sköna känslan.

När man hittar en säker plats är det viktigt att hålla fast vid den. Vare sig det är en aktivitet, en gemenskap eller ett arbete, kan man gå regelbundet till något som hjälper en genom veckan och får allt att kännas okej …

Det var vad linedance var för mig när jag började, och nu får jag dela det med andra människor.

Om du inte har det ännu, hitta en vän och prova något nytt. Föreställ dig allt det goda som kan komma av det. Jag var jätterädd för att lära ut dans. Men i stället för att oroa mig för vad som skulle kunna gå fel, tänkte jag: ”Hur kan få det här bli rätt?”